...något som jag aldrig drömt föruuuuut. Jag drömde att jag bodde i en pytteliten etta i en förort till Göteborg (jag fick plats med förvånansvärt mycket saker för att bo på typ 10 kvadratmeter) och för att ta sig till den ifrån centrum så var man tvungen att åka färja. Tydligen. Ifrågasätt inte drömmar. Hur som helst, det är vinter i drömmen och vi har mer snö än vad Göteborg någonsin har haft i verkligheten. Marken är nästan helt täckt av tunna isfläckar och vägen till färjans hållplats lutar lite, lite uppför hela vägen. Jag halkar. Försöker trampa där det är sandat men upptäcker till min besvikelse att det är sandat cirka ingenstans.

 

Äventyret till hållplatsen blir något slags halkigt krypande som tar alldeles för lång tid för att jag skulle hinna med färjan - men jag hinner. På färjan, som förresten bara har ett deck och ingenstans att gå in och sätta sig, finns tre arbetare och en frusen man som kurat ihop sig i ett hörn. Av konversationen som pågår mellan mannen och färjarbetarna förstår jag att det inte är en vanlig färja jag har hamnat på (japp, fram tills denna stund verkade allt helt normalt tydligen), det är en färja som de åker runt med för att leta efter borttappade familjemedlemmar till de flyktingar som tagit sig till Sverige. De har hittat alla utom personerna i den frusne mannens familj, vilket var varför han var den enda passageraren ombord innan jag klev på. Eftersom jag vid det här laget har förstått att jag inte kommer att komma hem till min pyttelilla lägenhet inom de närmsta dagarna tänker jag att jag lika gärna kan göra lite nytta här på färjan, så jag går fram till mannen och sätter mig ner bredvid honom. Jag börjar prata med honom, frågar vart han kommit ifrån, hur hans familj ser ut, ifall han känner igen sig någonstans... IFALL HAN KÄNNER IGEN SIG NÅGONSTANS? Låt mig bara förtydliga så att alla är med på detta: vi befinner oss alltså mitt ute på havet, var du än vänder blicken finns inget annat än hav och jag frågar mannen om han känner igen sig? Bra där, Clara. Applåder. I vilket fall kan inte mannen svara på några av mina frågor men inte för att han inte kan svenska, han pratar nämligen flytande svenska med grov göteborgsk dialekt, utan för att han inte vet vad han ska svara.

 

Till slut vågar han avslöja att han inte alls är en flykting, att de aldrig verkade hitta hans borttappade familj var helt enkelt för att han inte hade tappat bort sin familj. Han var egentligen en gammal sjöman som blivit av med sin båt och allt han ville var att få vara ute på havet så han hittade på hela historian om att han hade flytt hit och tappat bort familjen på vägen. Tydligen hade han suttit på den där båten i åratal bara för att få åka runt på havet och ingen hade misstänkt någonting trots hans grova göteborgska. En gammel fäskare från götlaborg. Så konstig dröm haha.