"I wanna be a part of your beautiful people club"

Tankar  /  0  Kommentarer
Just nu har vi intensivvecka i skolan,vilket innebär att vi utöver våra individuella val (i mitt fall, spanska) endast har teaterlektioner i fem dagar för att repa järnet inför föreställningarna nästa vecka. Vi går kortare dagar men med fokus på vår slutproduktion (så kul!) och jag har dessutom haft turen att få sovmorgon varje dag än så länge. Idag gick jag från 12:30-14:30. Himla bra påhitt, det där med intensivvecka. ;)
 
I skrivande stund sitter jag och min klasskamrat i skolans källare för att döda tid. Eller, jag dödar tid - hon håller mig sällskap. Det är nämligen två timmar kvar tills jag ska repa med mitt band och jag hade någon slags föreställning om att jag skulle utnyttja tiden innan till att göra färdigt skolarbeten. Hur den föreställningen manifesterar sig kan ni ta del av på bilden nedanför. Min kompis visar en video med titeln "How I used to do my make up" och jag får lite ont i magen från uppvaknandet av att även jag, under min barndom, gjort mig skyldig till majoriteten av frisyrerna som vsias i videon. Till exempel den frisyr som enbart utgjordes av användningen av alldeles för många hårspännen, som dels gick i fler färger än regnbågen själv och dessutom hade placerats så att de skulle göra så lite nytta som möjligt. Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över att det tidiga tvåtusentalet är över. Hejdå till hårspännen och tofsar på märkliga ställen och hejdå till våfflat hår med glitterspray och rosa slingor. Vad för inte-så-smickrande frisyrer har ni gjort er skyldiga till?
 
 

Inatt jag drömde...

Tankar  /  2  Kommentarer
...något som jag aldrig drömt föruuuuut. Jag drömde att jag bodde i en pytteliten etta i en förort till Göteborg (jag fick plats med förvånansvärt mycket saker för att bo på typ 10 kvadratmeter) och för att ta sig till den ifrån centrum så var man tvungen att åka färja. Tydligen. Ifrågasätt inte drömmar. Hur som helst, det är vinter i drömmen och vi har mer snö än vad Göteborg någonsin har haft i verkligheten. Marken är nästan helt täckt av tunna isfläckar och vägen till färjans hållplats lutar lite, lite uppför hela vägen. Jag halkar. Försöker trampa där det är sandat men upptäcker till min besvikelse att det är sandat cirka ingenstans.
 
Äventyret till hållplatsen blir något slags halkigt krypande som tar alldeles för lång tid för att jag skulle hinna med färjan - men jag hinner. På färjan, som förresten bara har ett deck och ingenstans att gå in och sätta sig, finns tre arbetare och en frusen man som kurat ihop sig i ett hörn. Av konversationen som pågår mellan mannen och färjarbetarna förstår jag att det inte är en vanlig färja jag har hamnat på (japp, fram tills denna stund verkade allt helt normalt tydligen), det är en färja som de åker runt med för att leta efter borttappade familjemedlemmar till de flyktingar som tagit sig till Sverige. De har hittat alla utom personerna i den frusne mannens familj, vilket var varför han var den enda passageraren ombord innan jag klev på. Eftersom jag vid det här laget har förstått att jag inte kommer att komma hem till min pyttelilla lägenhet inom de närmsta dagarna tänker jag att jag lika gärna kan göra lite nytta här på färjan, så jag går fram till mannen och sätter mig ner bredvid honom. Jag börjar prata med honom, frågar vart han kommit ifrån, hur hans familj ser ut, ifall han känner igen sig någonstans... IFALL HAN KÄNNER IGEN SIG NÅGONSTANS? Låt mig bara förtydliga så att alla är med på detta: vi befinner oss alltså mitt ute på havet, var du än vänder blicken finns inget annat än hav och jag frågar mannen om han känner igen sig? Bra där, Clara. Applåder. I vilket fall kan inte mannen svara på några av mina frågor men inte för att han inte kan svenska, han pratar nämligen flytande svenska med grov göteborgsk dialekt, utan för att han inte vet vad han ska svara.
 
Till slut vågar han avslöja att han inte alls är en flykting, att de aldrig verkade hitta hans borttappade familj var helt enkelt för att han inte hade tappat bort sin familj. Han var egentligen en gammal sjöman som blivit av med sin båt och allt han ville var att få vara ute på havet så han hittade på hela historian om att han hade flytt hit och tappat bort familjen på vägen. Tydligen hade han suttit på den där båten i åratal bara för att få åka runt på havet och ingen hade misstänkt någonting trots hans grova göteborgska. En gammel fäskare från götlaborg. Så konstig dröm haha. 
 
Har ni drömt någonting knasigt det senaste? Vill ni dela med er?

Strejk

Vardag  /  0  Kommentarer

Snön fick ligga kvar tills idag och under natten har det kommit ännu mer. Träden är så fina. Det ser ut som att en jätte har lagt ett täcke av snö ovanpå dem och bara "Såja, nu blir du snart varm igen". 


Idag ska jag skolstrejka. Min skola tillhör en av de som på förmiddagen ska demonstrera mot att ungdomar skickas tillbaka till det krig de flytt ifrån. Trots att jag personligen haft många dåliga upplevelser av skolorna jag gått i genom åren (retad och utanför som barn, märkliga och orättvisa lärare, sviken av personal i gymnasiet som lovade att göra en basutredning på mig och sen bara sket i det vilket ledde till att jag till slut kraschade och var hemma hela 3an) känner jag mig idag lite extra tacksam över att jag råkade födas i ett land där det inte var krig och där jag ändå har möjligheten att gå i skolan. Kanske har jag glömt hur tacksam jag är imorgon men åtminstone idag kommer tanken finnas med mig hela tiden.


Tidigare inlägg